Konsten och samhället

”Konstens uppgift är att vara vacker,” lär Edgar Allan Poe ha yttrat vid något tillfälle, och det är svårt att tänka sig ett rödare skynke för dagens kritikerkår, och säkert för åtskilliga konstnärer också, fastnaglade som många är vid idén om att konstens uppgift är att vara en spegling av samtiden, gärna med röda eller åtminstone blekrosa förtecken (nu använder jag begreppet ”konstnär” i vidast möjliga bemärkelse), vilket förstås ofta förringar konstens estetiska dimension till förmån för en helt och hållet innehålls-fokuserad sådan.

”Konstens uppgift är att vara samtidskritisk och politisk,” lär således majoriteten svenska kritiker och kulturarbetare glatt trumpeta, och det är svårt att tänka sig ett rödare skynke för mig, då jag alldeles särskilt avskyr agitatorisk plakatkonst, oavsett ideologisk färg, som ofta saknar all estetisk målsättning till förmån för ”realism” (som filmälskare minns jag med fasa 60 och 70-talens socialrealistiska filmer, där enda behållningen oftast var en malplacerad sexscen, gärna i grådaskig förortsmiljö, och med brännvinet på bordet, för med tidens sociala patos följde också, som grädde på pulvermoset, tidens sexuella revolution.) Min teori är dock att det faktiskt går att vara samhällstillvänd och estetiskt medveten samtidigt, något som många inom ’68-generationen och dess förgreningar i dagens kulturliv dessvärre missat, åtminstone i Sverige. Andra länder kan jag dessvärre inte uttala mig om med någon större sakkunskap.

Alltså två diametralt motsatta synsätt på konstens roll i samhället, vilka ofta hamnar i vildsint konflikt (vilket i och för sig kan vara stimulerande) och sällan leder till någon mera intressant hybridisering. Dessutom är kritikerns officiella roll alldeles för stor, och har många gånger, kanske särskilt i det förgångna, lett till krossade karriärer och drömmar, och det oavsett om den individuelle kritikern ens ställt sig själv frågan: estetik eller politik?

Vad är det då som vi borde kunna enas om, enligt mitt sätt att se på saken? Det är faktiskt tämligen enkelt egentligen, särskilt utifrån ett demokratiskt och humanistiskt perspektiv: det måste vara upp till den enskilde konstnären att bestämma vad som är viktigast: samtidskritik eller ett emotionellt/estetiskt förhållningssätt till konsten och den kreativa processen, och det utan att behöva utstå ideologisk hudflängning från mer eller mindre rabiata kollegor och/eller press.

Den kreativa ådran är något vi föds med, en gåva unik för människan (så vitt vi vet i alla fall), och att söka styra upp den i ena eller andra ideologiska riktningen är ett direkt övergrepp både mot den enskilde utövaren och mottagaren, samt en begränsning av det konstnärliga uttrycket som borde ge varje tänkande människa, denna utrotningshotade art, själslig halsbränna.

Politisk styrning av konsten, oavsett om den utgår från staten eller från representanter för det förment ”progressiva” kulturetablissemanget, är totalt oacceptabel och dessutom kontraproduktiv, om man önskar att konsten skall överleva den aktuella konstnärens förmodade livslängd, eftersom politisk/samtidskritisk konst tenderar att snabbt dateras, och bli rätt ointressant för de efterlevande. Detta sista är naturligtvis ingen anledning att inte vara samhällstillvänd om man så önskar, utan mera en observation av att politiserad samtidskonst tenderar att rätt fort bli inaktuell och därför mindre intressant.

På samma sätt är en uttalad kommersialisering av konsten, och en därmed följande likriktning och rädsla att ta risker, lika illa. Inte minst inom populärmusiken har vi under många år sett denna likriktning, denna tendens att använda minsta gemensamma nämnare om och om igen. För varje Frank Zappa får vi tjugo pojkband eller någon nyfödd operatrio som med det enklaste av utbud söker största möjliga publik. Jag säger inte att det inte kan finnas genuin talang och kreativitet hos dessa människor (vore dumt att påstå det om den numera avsomnade trion Domingo, Carrera och Pavarotti till exempel), men faktum kvarstår: det finns mindre pengar att hämta hos ”svår” och ”utmanande” musik än hos den som härjar bland topplistorna.

Detta borde inte vara ett särskilt kontroversiellt påstående.

Ett för mig särskilt motbjudande fenomen som man ofta stöter på numera, särskilt inom det som vi lite slarvigt kan kalla ”populärmusiken”, är idén om att  musik inte längre kan anses ”relevant” efter det att en viss tid förflutit! Vad menas egentligen med ”relevant” musik?  Relevant i relation till vad? Till vem? Den professionelle kritikern? Den genomsnittlige lyssnaren? Och vem sitter med gudagåvan att kunna bedöma den saken för någon annan än sig själv? Hur gammal får ”relevant” musik vara? Maximalt tio år? Fem år? Sex månader? Och hur ska de klassiska giganterna hanteras i det perspektivet, de som faktiskt la grunden för all västerländsk musik? Är Mahler relevant eller irrelevant? Hur är det med Bach? Eller Ravel? Kan man lyssna på Debussey? Hur står sig Miles Davis och Frank Zappa i konkurrensen? Eller är det bara musik som är ”politisk” i den mening att den textmässigt speglar samtiden, som ska anses ”relevant”, och därför har ett kortare Bäst Före-datum? Vad säger det i så fall om den musikens värde? Och är det i så fall musik som befinner sig i någon sorts parallellt universum, och där inte kan samexistera med vare sig Glenn Miller och Rachmaninoff? Eller har instrumental musik ett längre Bäst Före-datum? För musikälskarna, de som föds med musikens rus i sina gener, är dessa resonemang absurda. Musik hatas respektive älskas på rent estetiska grunder, och tanken att musik skulle kunna betraktas som ”relevant” eller ”irrelevant” i relation till TID är grotesk! Musik, alltså organiserade toner och harmonier avsedda att skapa en känslomässig respons hos den individuelle lyssnaren, kan under inga som helst omständigheter reduceras till någon sorts tidsrelaterad social måttstock.

Summa summarum: all styrning av konst och kulturliv är av ondo, och skall bekämpas, oavsett ideologisk färg hos de som söker styra. Det är till syvende och sist alltid den enskilde kulturutövaren, och mottagaren, som ska bestämma vad han eller hon vill utforska inom kulturen. Och i en idealisk värld borde vi kunna slippa den här ständiga bataljen mellan ”hög” och ”låg,” ”folklig” kontra ”elitistisk,” ”samtidskritisk” mot ”estetisk,” men nu lever vi dessvärre inte i en idealisk värld, utan i en värld där den enskildes smak ständigt ifrågasätts, mer eller mindre underförstått, och det både från höger och vänster, numera dessutom i ohelig allians med diverse obehagliga religiösa rörelser i tiden. Särskilt det sistnämnda är, ur yttrandefrihetsperspektiv, extremt alarmerande.

Det är alltså upp till er själva att ifrågasätta detta ständiga ifrågasättande. Och välja era egna favoritutövare i alla de sköna konsterna, ad infinitum! Men om jag får tillåta mig lite egen ”styrning,” så ser jag gärna att ni ger ett särskilt stöd till de konstutövare som under det tidiga 2000-talet i olika sammanhang drabbats av den ylande censur-mobben.

Friheten att välja, i alla sammanhang, är er absoluta födslorätt. Låt ingen försöka lura i er något annat, vare sig de bär turban, kostym eller palestinasjal.