Skip to content

Europeiska Unionen: ett nytt Titanic?

september 6, 2014

5203105_orig

Minns ni tiden när EU framställdes som det bästa som hänt mänskligheten sedan Jesus utlovade evigt liv till de troende? Minns ni när EU sa sig stå för fred och frihet, utveckling och ett samförstånd lika evigt som det liv Jesus utlovat? Minns ni när den gemensamma valutan också den presenterades som en motsvarighet till löftet om frälsning, och att ett Nej i den svenska folkomröstningen i princip skulle leda till en ekonomisk kollaps? Det fanns, och finns alltjämt, ett väckelseliknande drag hos EU-lojalisterna, när deras framställning av EU som lösningen på alla problem var som hetast, samt ett starkt, närmast narcissistiskt understrykande av den egna förträffligheten. Alla som tycker annorlunda är antingen onda eller förledda av svurna fiender till fred och frihet. Den religiöst färgade självhävdelsen kändes redan i ett tidigt skede skrämmande i sin totala avsaknad av verklighetsförankring, blind inför risken av en utveckling mot ett nytt Sovjet (måhända inte ekonomiskt, men väl strukturellt) och insikten av att alla unioner genom historien varat blott en tid, för att sedan försvinna. Idag, med facit i hand, kan jag, en tidig skeptiker, bara säga (och inte utan viss skadeglädje, det ska erkännas), ”vad var det vi sa?”

Fast inte ens jag trodde nog att utförslöpan skulle visa sig snabbt!!

Den Europeiska Unionen, som sa sig inte sträva mot ett Europas Förenta Stater, som inte skulle lägga sig i och detaljstyra människors vardag, har rört sig i exakt motsatt riktning, mot ett Europas Förenta Stater, mot överstatlighet och mot en alltmer imbecill detaljstyrning (som skulle vara skrattretande om inte dess logiska slutstation vore så skrämmande) och, särskilt under 2012-2013 års pågående ekonomiska kris, visat en rent fascistoid hänsynslöshet gentemot de av skuldsättning mest drabbade länderna, främst Grekland, samtidigt som man alltjämt fullständigt ignorerar eurons skuld i det hela, främst då via de uppenbart ojämna ekonomiska förutsättningarna för olika delar av kontinenten, vilka gjort euron kontraproduktiv. Löftena (de som ej skola svika) visade sig vara blott ett luftslott, tomt på innehåll, och nu visar EU upp ett helt annat ansikte, ett som vi Nej-sägare redan från början varnade för. Så har t.ex José Manuel Barroso (bilden ovan, fotograf okänd), f.n. (2013) europeiska kommissionens ordförande, vid ett flertal tillfällen, särskilt under 2012, på ett obehagligt och starkt elitistiskt sätt, talat sig varm för en bankunion, ett närmande mellan staterna med full överstatlighet som mål, och gemensamma skatter, samt, utan att rodna, uttalat öppet förakt för de länder vilka, likt Storbritannien, uttalat stark kritik mot unionens nuvarande utveckling och tveksamma målsättning, och i förlängningen en önskan om att lämna åtminstone eurosamarbetet.

Britterna, som för övrigt, i Nigel Farage, ledare för det nya och starkt EU-kritiska United Kingdom Independence Party, fått en partiledare som är både intelligent, saklig och oerhört skarp, ska dessutom ha en folkomröstning om själva EU-medlemskapet 2015 eller 2016. Man kan lätt föreställa sig vilken oro som finns inför utfallet av den omröstningen, inte minst efter utgången av valet till Europaparlamentet 2014, vilket resulterade i en jätteframgång för mycket EU och invandringskritiska partier runt om på kontinenten. Ett brittiskt utträde ur unionen skulle förstås sannolikt vara dödsstöten för densamma, och det är svårt att riktigt se hur entusiasterna skulle komma att svara på en sådan utveckling.

Den folkliga entusiasmen för euron och EU är nere på rekordlåga nivåer, inte minst i Sverige, för EU-projektet visar idag upp de sämsta sidorna hos både höger och vänsterutopister; den hänsynslösa behandlingen av främst Grekland visar upp nyliberalismens och bankväldets mest ondskefulla känslokyla, medan överstatlighets-visionen är vänsterutopisternas våta dröm. Lägg till detta en exploderande kriminalitet till följd av de öppna gränsernas idioti, tulltjänstemän med bakbundna händer, samt en inadekvat samordning av polisverksamheten som man skrytsamt utlovat i decennier, och vi ser ett nytt Titanic framför oss, ett som förstås aldrig skulle ha sjösatts, och av löftena (de som ej skola svika) blev det just inte särskilt mycket.

EU blev både ett nytt Titanic och sitt eget isberg.

Hoppas livbåtarna den här gången är lätt åtkomliga.

Illustratör okänd

Illustratör okänd

From → Uncategorized

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: