Skip to content

Feminismens Tragiska Självutplåning

september 6, 2014

2000-talets svenska feminism har genomgått en grotesk metamorfos jämfört med mot hur det såg ut för 20-25 år sedan, ja, till och med jämfört med hur det såg ut på det galna, röda 70-talet. Då handlade feminism om handfasta rättvisekrav som lika lön för lika arbete, rätten till dagis och andra praktiska frågor som rörde kvinnors rätt att kunna förverkliga sig själva, utveckla sina potentialer, och vara ekonomiskt oberoende. Ställningstagande mot sexuellt våld och avarter inom pornografin låg också i framkanten av den feministiska kampen. De extrema feministerna, som tog sitt avstamp i bisarrt könsförnekande, alltså idén om att kön egentligen inte finns annat än som uppenbara anatomiska differenser, fanns främst i USA, även om rödstrumpor och deras efterföljare i Sverige förvisso även de med stor entusiasm hävdat Simone de Beauvoirs missförstådda tes att begreppet kön blott är en social konstruktion, ett missförstånd som kom sig av att hennes bok ”Det Andra Könet” publicerats förkortad, och där den opublicerade delen betonade att det som åsyftades var den sociala könsuppdelningen, en förvisso artificiell konstruktion som använts som ursäkt för diverse orättvisor, men inget annat.

Idag har denna extremfeminism i stort sett försvunnit från USA, där feminister tvärtom istället betonar könsskillnader som något positivt, och något som skall bejakas, samtidigt som de klassiska kraven alltjämt består. I Sverige har dessvärre genus-extremism fullständigt tagit lommandot; vi har fått, parallellt med det relativiserade kulturbegreppet, en närmast psykotisk feminism, som aggressivt hävdar könets faktiska obefintlighet, som hävdar att artificiella ord som ”hen” skall befrämja uppluckring av sociala, icke-kreativa könsroller och leda till någon sorts slutgiltig jämlikhet (vad den egentligen består i är alltjämt höljt i dunkel), och som går i taket när någon vågar andas att män och kvinnor kanske har olika läggning i vissa sammanhang, nedärvda efter årmiljoner av anpassning till vissa givna realiteter i naturen. Journalisten Janne Josefsson gick ut 2013, efter en särskilt hetsig debatt, och kallade delar av feminismen rent fascistisk, alltså antiintellektuell, aggressivt demagogisk och i allt väsentligt i avsaknad av sjukdomsinsikt. Klart är att resonemang med dessa individer är som att diskutera evolution med en kreationist. Det finns ingen grund för samtal, skyttegravarna är grävda och det meningslösa kriget kan fortsätta vara just meningslöst.

I en mörknande tid när abortmotstånd och sexuellt våld tycks bli alltmer populärt, inte minst som en konsekvens av den kriminellt oansvariga uppluckringen och relativiseringen av begreppet ”kultur” som nämns i en annan text, och en stark och enad kvinnofront borde bejakas, så går istället genus-fascisterna (troligtvis som ett led i en befängd form av ”antirasism) i säng med en fascistisk döds och blodskult från Mellanöstern, och bestämmer sig för att den ska ges företräde framför det vi kan kalla arvet efter Upplysningstiden, vilket lett till en post-demokratiskt kretinism som vältrar sig i kultur och värderelativism, vilket förstås i förlängningen öppnar upp för ett medeltida barbari och ett Europa i ruiner.

8127477_orig

Kvinnor och män alieneras istället av den verklighetsfrämmande extremismen, ofta länkad till personer långt ut på vänsterkanten, för mig symboliserad av Gudrun Schyman och hennes extrema sekt, Feministiskt Initiativ, som inte har ryggrad ens att erkänna existensen av ett kulturellt betingat kvinnoförtryck, exemplifierat av begreppet ”hedersvåld,” ett gigantiskt svek inte minst mot de invandrarkvinnor som desperat försöker finna solidaritet hos sina svenska medsystrar, men som ofta får se sig betraktade som ”fienden” då de kritiserat Fi:s hållning, och dessutom själva inte sällan hamnat i djup splittring under 2013, efter en inflammerad debatt kring hur man ska bemöta den uppenbara hedersproblematiken. Personligen anser jag att det är lika oetiskt att förneka hederskulturen som Förintelsen, och kanske borde, liksom i Frankrike i fallet förintelseförnekelse, kriminaliseras, även om jag i princip är emot att kriminalisera åsikter.

4171608_orig

Samtidigt så mötte en modig kvinna som Nyamko Sabuni, som under sin ministertid agerade för att kvinnor från verkligt kvinnofientliga miljöer skulle få en rimlig möjlighet att förverkliga sig själva, mothugg och motstånd. Jag vet inte om hon kallats rasist, något som alla som andas kritik mot kulturrelativisering får utstå, men det skulle inte förvåna mig. Sabuni, som för mig var en verklig feminist, fick kliva tillbaka till förmån för demagoger och kulturmarxister, lika tomma på lösningar som på vettiga argument. ”Hat” kallar de all kritik mot sin världsbild, även då den framförs på ett respektfullt och ansvarsfullt sätt.

Att dessa intellektuellt tveksamma individer, som påstår sig bekämpa ”patriarkala strukturer,” samtidigt vurmar för grupper med misogyni som främsta kännemärke får väl betraktas som det yttersta underkännandet av vår tids feminism. Att gå i säng med Satan själv brukar inte vara vägen till frälsning, om jag får tillåta mig ett religiöst färgat språkbruk. Ett exempel, också det från 2013 (det var mycket som hände det året) var debaclet kring socialdemokratin och Omar Mustafa, och det gatlopp som särskilt vissa muslimska feminister fick löpa, genom sin häftiga kritik av att denne förmodade islamist gavs en framstående plats inom partiet, vilket senare som bekant ledde till en våldsam debatt inom både partiet och media, och som slutade med att Mustafa fick gå. Att två sorters extremism, den feministiska och den islamistiska, gör gemensam sak mot frihetliga och liberala krafter (nu menar jag inte nyliberala, utan klassiskt liberala) är en utveckling som jag tror ingen kunnat förutse. Detta hybridmonster saknar all historisk motsvarighet, och går dessvärre igen även inom delar av den borgerliga feministsfären. Idioti har som bekant en tendens att smitta.

Dessvärre har jag svårt att se en snar utväg ur detta inferno av moraliskt och etiskt  kaos. Den kollektiva och ömsesidiga avsugningen mellan å ena sidan nyliberal extremism och ytterkantsvänstern (där stora delar av feminismen idag befinner sig), och islam å den andra, leder oss i rask takt käpprätt mot Helvetet, och under 2013 fick vi se tre skrämmande exempel på hur erosion av tidigare självklara värderingar leder till en kultur och värderelativism vilken snabbt riskerar att metastasera till ren värdenihilism.

Exempel 1: Socialantropologen Sara Johnsdotter uttryckte (i UR 3/7-2013, liksom i sin doktorsavhandling från 2002) att kvinnlig omskärelse inte nödvändigtvis behöver vara så farlig, och rent av kan uppleva som njutbar. Även socialstyrelsen (2005) och RFSU:s tidskrift Ottar (2011) ”problematiserade” begreppet och sökte finna andra ord för det, ord som var mindre negativt värdeladdade, allt för att inte verka kulturellt överlägsna (lite som att kalla Förintelsen för något annat än vad det var, för att inte stöta sig med nynazister). Förvisso fick inte detta makabra uttalande stå helt oemotsagt, men det landsomfattande ramaskri man kunnat förvänta sig uteblev av någon anledning. Kanske har man börjat vänja sig vid värde-erosion som fenomen?

Exempel 2: det groteska ”hijab-uppropet” i augusti, när flera kända personer, bland dem ett antal politiker (t.ex Gudrun Schyman, föga överraskande, samt Veronika Palm och Åsa Romson) efter en påstådd attack mot en muslimsk kvinna, under en dag iklädde sig den muslimska huvudbonaden hijab, som ”solidaritetshandling” med offret (som fått sin huvudduk avsliten och huvudet dunkat antingen i marken eller i sin bil, uppgifterna gick isär, och fallet avskrevs sedan av polisen som ett internt familjebråk). Plötsligt var inte hijab längre den självklara symbol för ”patriarkalt strukturellt förtryck” (normalt ett favorituttryck bland feminister) som den varit bara några månader tidigare. Man undrar stillsamt vad som hade hänt om offret varit iklädd burka istället, och fått den söndersliten. Av någon anledning vill jag inte fullfölja den tankegången. Den potentiella möjligheten av att få se Åsa Romson iklädd burka inne i riksdagshuset ger mig apokalyptiska associationer.

Exempel 3, och kanske det allvarligaste, var när förste vice talman Susanne Eberstein (S) i december 2013, helt på eget bevåg, plockade bort en tavla från gästmatsalen i Riksdagshuset, en tavla som hängt där i 30 år utan att väcka anstöt. Det var G. E. Schröders 1700-talsmålning Juno, en allegori över elementen luft och eld (gestaltade som kvinnor med bar överkropp) som plötsligt var problematisk. Eberstein hävdade att främst feministiska motiv låg bakom, men ochså ”hänsyn till gästande dignitärer från t.ex muslimska länder” (nu var vi där igen, kryperiet inför intoleranta krafter, se text om yttrandefrihet). Som rättrogen (läs fundamentalistisk och extremistisk) feminist tar hon alltså avstånd från kvinnobröst i konstverk från 1700-talet. Ett konstverk helt utan pornografiska intentioner väcker alltså i nådens år 2013 anstöt i Sverige, bland socialdemokratiska politiker, de som en gång i tiden gick i bräschen för yttrandefrihet och demokrati. Vad blir nästa logiska steg i den här förfärande spiralen av anpassning till de intoleranta och reaktionära? Övermålning av nakna kroppar hos Rubens och El Greco? Bannlysning av Dali? Vilka museer och konstsalonger kommer i morgon att få sina verk bortplockade i islams och feminismens namn? I ett civiliserat land, t.ex Frankrike, skulle ett dylikt övergrepp sannolikt bemötts med ett hånskratt (även om ingenting är säkert längre), och förvisso bemöttes tilltaget hånfullt i vissa tidningar, men långt ifrån med tillräcklig emfas. Vad som i värsta fall kan vara begynnelsen på en veritabel kulturförintelse måste fördömas i skarpa och offentliga ordalag som fullständigt oacceptabla och ovärdiga en demokratisk nation år 2013.

Att betrakta den här utvecklingen är som att se kloakledningar vittra och släppa ut sitt innehåll, vilket börjat röra på sig som blödande metastaser och sprida sitt slem över en alltmer undrande populas, vars brist på ryggrad börjar anta apokalyptiska proportioner. Följer man debatten på nätet t.ex mellan genusextremister å ena sidan, och en alltmer aggressiv motståndarsida å den andra, så får man bilden av ett gäng rabiessmittade gnuer, för motståndarna klarar dessvärre ofta inte av att se skillnaden mellan en seriös feminist och de som blivit de antidemokratiska strömningarnas kanske främsta vapendragare. Lägg till detta ett infekterat och alltmer repressivt debattklimat rent allmänt (ett som skulle gjort Orwell och Solzjenitsyn förfärade) och tragiken blir uppenbar. De rättigheter som vi tillkämpat oss under ett par sekel riskerar att sopas bort under loppet av en enda generation. Sveriges alla kvinnor är förstås de största förlorarna i denna svarta fars. Och det är också därför som dessa manifestationer till förmån för det ena och motstånd mot det andra har samma värde som en gång Hitlers löfte till Chamberlain om ”fred i vår tid.”  

From → Uncategorized

3 kommentarer
  1. Björn Norström permalink

    Jag varken ser eller hör extremfeminismen i USA och har inte gjort på många år. I Sverige har den och slagit rot och växer men i USA där den skapades har den försvunnit till förmån får normal feminism.

    • Ja, Sverige har förvandlats till en mardröm på många sätt. Man offrar friheten och den sanna liberalismen på extremfeminismens och mångkulturens sinnessjuka altare, och vilka kommer att få lida mest för det? Jo, kvinnorna förstås. Jag HATAR vad Sverige förvandlats till.

    • Ja, man får hoppas att vi så småningom får samma utveckling här, allt alltfler, inte minst kvinnor, inser att genus-extremismen är lika kreativ som nationalsocialism

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: