Skip to content

Yttrandefrihet och tolerans

september 6, 2014

8244619_origBild (©) Lars Vilks

Yttrandefrihet har kommit att stå mycket i fokus de senaste åren. Med hänvisning till ”nyanländas” känslor (tydligen är nyanlända känsligare än andra, vilket i dagens makabra samhällsklimat torde kunna betraktas som ett rasistiskt påstående, men jag låter det passera) så har denna hörnsten inom demokratin blivit föremål för diskussion och till och med ifrågasättande, inte bara i Sverige utan även ute på kontinenten, fast där kan man i skrivande stund ana en återgång till ett sundare förhållningssätt till begreppet. Ord och ortsnamn som av olika skäl plötsligt anses anstötliga får inte längre användas, provokatörer som Lars Vilks, Dan Park och Elisabeth Ohlson Wallin har, från olika utgångspunkter, utsatts för häftiga angrepp som för bara något tiotal år sedan varit otänkbara, gallerior har attackerats och gallerister anhållits (i samband med Dan Parks utställning i juli 2014 på Galleri Rönnqvist & Rönnqvist i Malmö anhölls också, vid sidan av Dan Park själv, galleristen Henrik Rönnqvist för ”medverkan till hets mot folkgrupp,” och galleriet vandaliserades, men sett i backspegeln några månader senare kanske åtalet mot Dan Park var det bästa som kunde hänt honom, då han blivit otroligt uppmärksammad, och utställd, i Danmark, där han numera befinner sig. Park kanske borde skicka en blombukett till åklagaren som tack för att han satt strålkastarljuset på den fascism som härjar i landet? Snacka om att skjuta sig själv i foten); Astrid Lindgren och klassiska folksagor redigeras och skrivs delvis om(!) för att passa bättre in i nutiden, och självutnämnda städare i kulturens korridorer plockar på eget bevåg bort t.ex Tintin-album som av olika skäl anses otidsenliga (man undrar förresten var gränsen för ”tidsenlig”  egentligen går: vid tjugo år, fem år, två år eller en vecka? Risken för personliga tolkningar av vad som är acceptabelt är uppenbar, och för en normalbegåvad människa förstås totalt oacceptabel) och en vämjelig hybrid av DDR och tidigt Nazi-Tyskland börjar tydligt ta form. Man hoppas att de berörda konstnärerna och galleristerna står på sig och inte böjer sig för yttrandefrihetens asätare, vilka likt jäst avföring väller ur kulturmarxismens och den politiska korrekthetens kollektiva ändtarmsöppning.

Att driva gäck med makten har i alla tider varit riskfyllt, men de senaste åren har det tillkommit en än mer obehaglig tendens, inom media självt: tendensen att tiga ihjäl opassande ämnen som skulle kunna underminera ”sanningar” som folk fått sig itutade under åratal, och att vildsint attackera de som kritiserar från ”fel” håll, och anses icke-lojala mot det nya sköna samhälle som ska tvingas på oss. Ett i praktiken  fungerande yrkesförbud har växt fram (se fallet med SVT:s tennisexpert Jan Gunnarsson, som efter att ha kritisera massinvandringen av somalier 2012 tvingades be alla om ursäkt, eljest skulle han fått  finna sig i att packa ihop), folk med ”tveksamma” åsikter utestängs från fackliga uppdrag, en tidigare hyllad journalist som Janne Josefsson kallas ”en samhällsfara” (av Fredrik Virtanen i Aftonbladet, september 2014) p.g.a. att han haft mage att  belysa en mindre lyckad sida av det nysvenska projektet, och en bedövande likstank påminnande om den från det gamla östblocket har börjat leta sig in i det svenska samhällsklimatet, om den inte rent av redan triumferat.

Ett särskilt för våra förhållanden anpassat doublespeak/doublethink (se George Orwells 1984) har setts födas och lever i skrivande stund i högönsklig välmåga. Särskilt känsliga ämnen är förstås, föga överraskande, invandring, förhållandet till EU, samt feminism, men kan i princip gälla vilket ämne som helst, som av olika officiella och inofficiella opinionsbildare anses känsligt. Detta representerar självklart en extremt farlig rörelse i tiden, vilken samexisterar med andra farliga rörelser, vilka leder bort från självklara begrepp som ett öppet och oinskränkt informationsflöde, absolut yttrandefrihet (inom både nyhetsmedia och konsten), samt majoritetens självklara rätt att i sitt eget land kunna utforma sin samtid och framtid, ohotad av grupper, vilka, utifrån sina utgångspunkter, önskar betona sin särarts rätt till samtids och framtidsformulering, ofta på majoritetens bekostnad.

Hela idéarvet efter liberalismen, Upplysningstiden och den franska revolutionen undermineras av dagliga uppvisningar i kulturrelativism (den farligaste av ismer, då den förnekar att det finns en de facto social och intellektuell utveckling framåt, från det primitiva till det mer utvecklade, och att vissa kulturer har höjt sig över grottstadiet, medan andra lever kvar där), och en till godhet förklädd, men i grunden fascistoid ”antirasism”(då den understöder hoten mot det fria ordet) trumpetas ut som brölandet från en psykotisk elefant. Och som en konsekvens av detta så har den totala idiotin kunnat etablera sig i samhället. Och då har jag ännu inte ens berört hotet från jihadister och salafister, vilka likt ett muterat rabiesvirus sprider sin ondska över världen (dock beskrivs ibland även kritik av dessa monster som rasistisk, ännu ett flagrant exempel på våldtäkten av det svenska språket, torgfört av kulturrelativisternas stormtrupper, främst inom den s.k. autonoma vänstern.)

Kultursynen i Sverige har som en konsekvens genomgått en alarmerande omdaning, då allting numera ska omvärderas och ”problematiseras” (ett av dessa modeord som bör föras in i begreppet doublespeak), för att passa in i den kultur och värderelativism som landet för närvarande piskar sig blodigt med. Detta är emellertid starkt kontraproduktivt, då det blott resulterar i än mer motsträviga, surmulna medborgare, och det är ju lydiga medborgare, med ”korrekta” åsikter och värderingar, som eftersträvas. Jag vill ta tillfället i akt och påminna om de bokbål som entusiastiskt flammat runt om i världen under gångna tider, och som jag dessvärre ser en stor risk för även i Sverige. Ska rondellhunden och Tintin gemensamt brinna i Det Nya Sverige som, med värdigheten hos en köttätande bakterie, växer fram runt omkring oss? För det råder i Sverige idag en patologisk tolerans mot många gånger aggressivt intoleranta grupper, vilket riskerar att snabbt erodera och fräta sönder själva fundamentet för den demokratiska staten, och leda till ett oundvikligt kulturellt och socialt jordskred rätt ner i avgrunden. Denna utveckling måste hejdas. För våra barn och barnbarns skull, om inte för vår egen.

Nej, vi måste tvärtom intensifiera kritiken av, och driften med, sådant som vi anser farligt, löjligt eller på annat sätt oacceptabelt, ty däri ligger vägen till sann liberalism och frigörelse. Med skärpa, saklighet och absolut auktoritet måste vi ta tillbaka den självklara rätten att starkt kritisera även sådant som andra finner ”heligt” och ”okränkbart”. I ett samhällsklimat som mer och mer påminner om en exploderad septiktank är det viktigt att behålla sin rakryggade värdighet. Eljest segrar mörkret.

 

From → Uncategorized

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: