Skip to content

Censuren av Pippi Långstrump och annan fascistisk kultur

Work In Progress

Till En Invandringsförespråkare

Work In Progress

Svenska ISIS-krigare: vad göra?

Work In Progress

Sverige efter valet 2014

Work In Progress

När godhet blir ondska: berättelsen om ett land i sönderfall

Work In Progress

Ja, vad hände med Sverige? När gick det snett? Vem eller vilka är skyldiga? Finns det en särskild person, ett särskilt år, en särskild händelse vi kan peka på? Det verkar så oförklarligt, att ett relativt normalt land, som värnade sina egna, så snabbt förvandlats till ett självföraktande vårdpaket, som mer och mer vänder sig bort från de ideal och det idéarv som präglat Europa så länge. När spårade vi ur? Vem/vilka ska vi egentligen förbanna?

Pornografi: åsikter och värderingar

 

9878744

Pornografi!

Blotta ordet väcker starka känslor.

Å ena sidan representerar pornografin alltjämt för många människor sexualitetens definitiva frigörelse från förtryckande strukturer ur det förgångna, saknade av få och missbrukade av många, ett välkommet lössläppande av den urkraft som de flesta av oss nog vill se ges samma fria rörlighet som globaliseringens anhängare vill se för varor och tjänster. Å andra sidan symboliserar den också för många en kommersialisering av sexualiteten, en objektifiering av främst den kvinnliga sexualiteten, och en undervegetation av prostitution, droger och annan kriminalitet, plus en unken doft av avarter som ingen sexualprofet i världen rimligen kan ställa sig bakom, parafilier som koprofili och actrotomofili, för att bara nämna några av de mer tveksamma beteenden som finns (det vimlar av roliga parafilier, och de utgör en rätt underhållande läsning, det ska villigt erkännas..om man kan undertrycka kräkreflexen, vill säga). Det som borde respekteras och hyllas som en av den mänskliga existens främsta uttrycksmedel förvandlas alltså istället till något grovt, förvrängt och tarvligt, en kommersens nedsmutsning utav en nobel och i grunden livsbejakande urkraft.

En kluven bild av ett komplext fenomen, milt sagt.

Skildringar av mänsklig sexualitet i ord och bild har en lång historia, förmodligen lika lång som människan funnits som kulturell varelse, och inget samhälle och ingen tid har nog varit utan sexuella skildringar i bild eller text. Detta borde i sig inte vara särskilt kontroversiellt (utom i miljöer där sexualitet per definition ses som något lågt och djuriskt, som vi endast bör ägna sig åt vid fortplantning, och då helst i nedsövt tillstånd), då sexualitet är en central drivkraft hos allt levande, och i synnerhet hos människan, eftersom fenomenet hos oss på ett fundamentalt sätt påverkar våra själsliv, vår människosyn, samhälle, politik och moral. Och konsten. Hur skulle konsten kunna ignorera en så mäktig kraft? Själva tanken torde vara löjeväckande för det stora flertalet. Men då pornografin kommit att förknippas med kommersialisering och objektifiering, långt ifrån 1960-talets befrielsesymbolik, så har fenomenet kommit att häftigt kritiseras, krav på totalförbud har höjts, och barnporr är sedan länge kriminaliserat i flertalet länder, vilket väl ingen normal människa torde sörja över. I Sverige får inte heller våldspornografi säljas och distribueras (vad som är våldspornografi kan emellertid diskuteras; om jag inte minns fel så klagade sadomasochisterna högljutt då deras form av sex på detta sätt stigmatiserades, och är inte S/M, efter homosexualitet, den vanligaste formen av låt oss kalla det ”sexuell undergrupp”?) Men det finns ju gradskillnader även i Helvetet som bekant, och mildare former av S/M torde numera vara tillåtet att skildra i Sverige, fast jag inte med säkerhet kan säga hur det ligger till med den saken, då min tid som porr-konsument, som aldrig var särskilt stor, sedan länge är avsomnad. Nu försöker jag skriva erotika själv, vilket är avsevärt mera stimulerande.

Låt oss emellertid försöka enas om två saker: pornografi i klassisk definition har i 9 fall av 10 inget med konstnärlighet att göra, även om undantag alltid finns till varje regel. Och erotika i lika klassisk definition har väldigt lite med pornografi att göra. Det förra handlar nästan uteslutande om att tjäna pengar. Det senare handlar om att på ett konstnärligt sätt utforska eller beskriva den mänskliga sexualiteten. Att man sedan kan tjäna pengar även på erotika gör den inte pornografisk! Allt handlar om perspektiv, något som ofta saknas i debatten.

Så begreppen måste hyfsas. Mitt ställningstagande i frågan kan sammanfattas i tre punkter, av vilka två överlappar varann:

1) Ett förbud mot pornografi är praktiskt ogenomförbart, därför att man inte skulle kunna komma överens om en objektiv definition av begreppet, och ej heller, som en konsekvens därav, någon klar gränsdragning mellan ”pornografi” och ”erotika.” När man betänker att vissa människor finner anstöt av att se en ammande moder, så inser man att ett förbud mot sexuella skildringar i bild och skrift bara skulle leda till extrem godtycklighet hos de som satts att bedöma saken, vilket bland annat skulle få groteska konsekvenser för konstnärliga utövare. Är Venus Från Milo pornografi? Ja, för extremister är hon med stor sannolikhet det, så hon skulle inte få visas, utom möjligen i böcker om konsthistoria. Och vi som är intresserade av film, t.ex von Triers filmer, ofta fyllda av sexuella skildringar, vilken typ av samhällsklimat skulle vi hamna i? Hur skulle en censurmyndighet kunna jämka samman extrema ståndpunkter? Svaret är att det skulle de inte kunna. De ska inte ens tillåtas försöka..

2) En situation som den som beskrivs i punkt 1 ovan skulle också strida mot den i ett demokratiskt samhälle självklara yttrandefriheten, och som en konsekvens leda till kraftiga och orimliga restriktioner inom vissa yrken, eftersom både konstnärer och de som arbetar med t.ex reklam skulle riskera att drabbas av juridiska efterverkningar, om de ens vågade antyda sexualitet eller blott en naken människokropp på ett ”grafiskt och för samhällsmoralen oacceptabelt sätt” (citat från en tänkt porrkritiker.) Det skulle alltså även resultera i ett stort demokratiskt underskott.

3) Ett totalförbud mot pornografi skulle, förutom att ha ringa effekt på t.ex prostitution, endast tjäna de mörkermän som vill leda oss tillbaka till den tid så sexualitet, särskilt kvinnlig sådan, var belagd med skam-stämpel, och dit vill nog få av oss igen, inte ens de som kanske ändå upprörs över pornografins avarter och sunkiga undervegetation.

Ser jag då inga problem med pornografin, och i så fall, vad vill jag göra åt saken? Självklart finns det inom pornografin just den undervegetation av kriminalitet, prostitution, drogmissbruk och trafficking som aggressivt ska stävjas, och inte ges moralisk legitimitet på något sätt, då det handlar om starka gruppers utnyttjande av svaga. Men invändningarna mot ett förbud kvarstår. Jag ser hellre då att ett kraftfullt utökat internationellt polissamarbete sätts in, gärna tillsammans med motsvarande socio-ekonomiska åtgärder, för att minimera t.ex prostitution, än att yttrandefriheten skall tvingas ta ytterligare ett steg bakåt, vilket ändå bara resulterar i en tom gest, då det jag kallar undervegetationen på intet sätt skulle upplösas genom att pornografin försvann.

Yttrandefrihet och tolerans

8244619_origBild (©) Lars Vilks

Yttrandefrihet har kommit att stå mycket i fokus de senaste åren. Med hänvisning till ”nyanländas” känslor (tydligen är nyanlända känsligare än andra, vilket i dagens makabra samhällsklimat torde kunna betraktas som ett rasistiskt påstående, men jag låter det passera) så har denna hörnsten inom demokratin blivit föremål för diskussion och till och med ifrågasättande, inte bara i Sverige utan även ute på kontinenten, fast där kan man i skrivande stund ana en återgång till ett sundare förhållningssätt till begreppet. Ord och ortsnamn som av olika skäl plötsligt anses anstötliga får inte längre användas, provokatörer som Lars Vilks, Dan Park och Elisabeth Ohlson Wallin har, från olika utgångspunkter, utsatts för häftiga angrepp som för bara något tiotal år sedan varit otänkbara, gallerior har attackerats och gallerister anhållits (i samband med Dan Parks utställning i juli 2014 på Galleri Rönnqvist & Rönnqvist i Malmö anhölls också, vid sidan av Dan Park själv, galleristen Henrik Rönnqvist för ”medverkan till hets mot folkgrupp,” och galleriet vandaliserades, men sett i backspegeln några månader senare kanske åtalet mot Dan Park var det bästa som kunde hänt honom, då han blivit otroligt uppmärksammad, och utställd, i Danmark, där han numera befinner sig. Park kanske borde skicka en blombukett till åklagaren som tack för att han satt strålkastarljuset på den fascism som härjar i landet? Snacka om att skjuta sig själv i foten); Astrid Lindgren och klassiska folksagor redigeras och skrivs delvis om(!) för att passa bättre in i nutiden, och självutnämnda städare i kulturens korridorer plockar på eget bevåg bort t.ex Tintin-album som av olika skäl anses otidsenliga (man undrar förresten var gränsen för ”tidsenlig”  egentligen går: vid tjugo år, fem år, två år eller en vecka? Risken för personliga tolkningar av vad som är acceptabelt är uppenbar, och för en normalbegåvad människa förstås totalt oacceptabel) och en vämjelig hybrid av DDR och tidigt Nazi-Tyskland börjar tydligt ta form. Man hoppas att de berörda konstnärerna och galleristerna står på sig och inte böjer sig för yttrandefrihetens asätare, vilka likt jäst avföring väller ur kulturmarxismens och den politiska korrekthetens kollektiva ändtarmsöppning.

Att driva gäck med makten har i alla tider varit riskfyllt, men de senaste åren har det tillkommit en än mer obehaglig tendens, inom media självt: tendensen att tiga ihjäl opassande ämnen som skulle kunna underminera ”sanningar” som folk fått sig itutade under åratal, och att vildsint attackera de som kritiserar från ”fel” håll, och anses icke-lojala mot det nya sköna samhälle som ska tvingas på oss. Ett i praktiken  fungerande yrkesförbud har växt fram (se fallet med SVT:s tennisexpert Jan Gunnarsson, som efter att ha kritisera massinvandringen av somalier 2012 tvingades be alla om ursäkt, eljest skulle han fått  finna sig i att packa ihop), folk med ”tveksamma” åsikter utestängs från fackliga uppdrag, en tidigare hyllad journalist som Janne Josefsson kallas ”en samhällsfara” (av Fredrik Virtanen i Aftonbladet, september 2014) p.g.a. att han haft mage att  belysa en mindre lyckad sida av det nysvenska projektet, och en bedövande likstank påminnande om den från det gamla östblocket har börjat leta sig in i det svenska samhällsklimatet, om den inte rent av redan triumferat.

Ett särskilt för våra förhållanden anpassat doublespeak/doublethink (se George Orwells 1984) har setts födas och lever i skrivande stund i högönsklig välmåga. Särskilt känsliga ämnen är förstås, föga överraskande, invandring, förhållandet till EU, samt feminism, men kan i princip gälla vilket ämne som helst, som av olika officiella och inofficiella opinionsbildare anses känsligt. Detta representerar självklart en extremt farlig rörelse i tiden, vilken samexisterar med andra farliga rörelser, vilka leder bort från självklara begrepp som ett öppet och oinskränkt informationsflöde, absolut yttrandefrihet (inom både nyhetsmedia och konsten), samt majoritetens självklara rätt att i sitt eget land kunna utforma sin samtid och framtid, ohotad av grupper, vilka, utifrån sina utgångspunkter, önskar betona sin särarts rätt till samtids och framtidsformulering, ofta på majoritetens bekostnad.

Hela idéarvet efter liberalismen, Upplysningstiden och den franska revolutionen undermineras av dagliga uppvisningar i kulturrelativism (den farligaste av ismer, då den förnekar att det finns en de facto social och intellektuell utveckling framåt, från det primitiva till det mer utvecklade, och att vissa kulturer har höjt sig över grottstadiet, medan andra lever kvar där), och en till godhet förklädd, men i grunden fascistoid ”antirasism”(då den understöder hoten mot det fria ordet) trumpetas ut som brölandet från en psykotisk elefant. Och som en konsekvens av detta så ar den totala idiotin kunnat etablera sig i samhället. Och då har jag ännu inte ens berört hotet från jihadister och salafister, vilka likt ett muterat rabiesvirus sprider sin ondska över världen (dock beskrivs ibland även kritik av dessa monster som rasistisk, ännu ett flagrant exempel på våldtäkten av det svenska språket, torgfört av kulturrelativisternas stormtrupper, främst inom den s.k. autonoma vänstern.)

Kultursynen i Sverige har som en konsekvens genomgått en alarmerande omdaning, då allting numera ska omvärderas och ”problematiseras” (ett av dessa modeord som bör föras in i begreppet doublespeak), för att passa in i den kultur och värderelativism som landet för närvarande piskar sig blodigt med. Detta är emellertid starkt kontraproduktivt, då det blott resulterar i än mer motsträviga, surmulna medborgare, och det är ju lydiga medborgare, med ”korrekta” åsikter och värderingar, som eftersträvas. Jag vill ta tillfället i akt och påminna om de bokbål som entusiastiskt flammat runt om i världen under gångna tider, och som jag dessvärre ser en stor risk för även i Sverige. Ska rondellhunden och Tintin gemensamt brinna i Det Nya Sverige som, med värdigheten hos en köttätande bakterie, växer fram runt omkring oss? För det råder i Sverige idag en patologisk tolerans mot många gånger aggressivt intoleranta grupper, vilket riskerar att snabbt erodera och fräta sönder själva fundamentet för den demokratiska staten, och leda till ett oundvikligt kulturellt och socialt jordskred rätt ner i avgrunden. Denna utveckling måste hejdas. För  våra barn och barnbarns skull, om inte för vår egen.

Nej, vi måste tvärtom intensifiera kritiken av och driften med sådant som vi anser farligt, löjligt eller på annat sätt oacceptabelt, ty däri ligger vägen till sann liberalism och frigörelse. Med skärpa, saklighet och absolut auktoritet måste vi ta tillbaka den självklara rätten att starkt kritisera även sådant som andra finner ”heligt” och ”okränkbart”. I ett samhällsklimat som mer och mer påminner om en exploderad septiktank är det viktigt att behålla sin rakryggade värdighet. Eljest segrar mörkret.

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.