Skip to content

Pornografi: åsikter och värderingar

 

9878744

Pornografi!

Blotta ordet väcker starka känslor.

Å ena sidan representerar pornografin alltjämt för många människor sexualitetens definitiva frigörelse från förtryckande strukturer ur det förgångna, saknade av få och missbrukade av många, ett välkommet lössläppande av den urkraft som de flesta av oss nog vill se ges samma fria rörlighet som globaliseringens anhängare vill se för varor och tjänster. Å andra sidan symboliserar den också för många en kommersialisering av sexualiteten, en objektifiering av främst den kvinnliga sexualiteten, och en undervegetation av prostitution, droger och annan kriminalitet, plus en unken doft av avarter som ingen sexualprofet i världen rimligen kan ställa sig bakom, parafilier som koprofili och actrotomofili, för att bara nämna några av de mer tveksamma beteenden som finns (det vimlar av roliga parafilier, och de utgör en rätt underhållande läsning, det ska villigt erkännas..om man kan undertrycka kräkreflexen, vill säga). Det som borde respekteras och hyllas som en av den mänskliga existens främsta uttrycksmedel förvandlas alltså istället till något grovt, förvrängt och tarvligt, en kommersens nedsmutsning utav en nobel och i grunden livsbejakande urkraft.

En kluven bild av ett komplext fenomen, milt sagt.

Skildringar av mänsklig sexualitet i ord och bild har en lång historia, förmodligen lika lång som människan funnits som kulturell varelse, och inget samhälle och ingen tid har nog varit utan sexuella skildringar i bild eller text. Detta borde i sig inte vara särskilt kontroversiellt (utom i miljöer där sexualitet per definition ses som något lågt och djuriskt, som vi endast bör ägna sig åt vid fortplantning, och då helst i nedsövt tillstånd), då sexualitet är en central drivkraft hos allt levande, och i synnerhet hos människan, eftersom fenomenet hos oss på ett fundamentalt sätt påverkar våra själsliv, vår människosyn, samhälle, politik och moral. Och konsten. Hur skulle konsten kunna ignorera en så mäktig kraft? Själva tanken torde vara löjeväckande för det stora flertalet. Men då pornografin kommit att förknippas med kommersialisering och objektifiering, långt ifrån 1960-talets befrielsesymbolik, så har fenomenet kommit att häftigt kritiseras, krav på totalförbud har höjts, och barnporr är sedan länge kriminaliserat i flertalet länder, vilket väl ingen normal människa torde sörja över. I Sverige får inte heller våldspornografi säljas och distribueras (vad som är våldspornografi kan emellertid diskuteras; om jag inte minns fel så klagade sadomasochisterna högljutt då deras form av sex på detta sätt stigmatiserades, och är inte S/M, efter homosexualitet, den vanligaste formen av låt oss kalla det ”sexuell undergrupp”?) Men det finns ju gradskillnader även i Helvetet som bekant, och mildare former av S/M torde numera vara tillåtet att skildra i Sverige, fast jag inte med säkerhet kan säga hur det ligger till med den saken, då min tid som porr-konsument, som aldrig var särskilt stor, sedan länge är avsomnad. Nu försöker jag skriva erotika själv, vilket är avsevärt mera stimulerande.

Låt oss emellertid försöka enas om två saker: pornografi i klassisk definition har i 9 fall av 10 inget med konstnärlighet att göra, även om undantag alltid finns till varje regel. Och erotika i lika klassisk definition har väldigt lite med pornografi att göra. Det förra handlar nästan uteslutande om att tjäna pengar. Det senare handlar om att på ett konstnärligt sätt utforska eller beskriva den mänskliga sexualiteten. Att man sedan kan tjäna pengar även på erotika gör den inte pornografisk! Allt handlar om perspektiv, något som ofta saknas i debatten.

Så begreppen måste hyfsas. Mitt ställningstagande i frågan kan sammanfattas i tre punkter, av vilka två överlappar varann:

1) Ett förbud mot pornografi är praktiskt ogenomförbart, därför att man inte skulle kunna komma överens om en objektiv definition av begreppet, och ej heller, som en konsekvens därav, någon klar gränsdragning mellan ”pornografi” och ”erotika.” När man betänker att vissa människor finner anstöt av att se en ammande moder, så inser man att ett förbud mot sexuella skildringar i bild och skrift bara skulle leda till extrem godtycklighet hos de som satts att bedöma saken, vilket bland annat skulle få groteska konsekvenser för konstnärliga utövare. Är Venus Från Milo pornografi? Ja, för extremister är hon med stor sannolikhet det, så hon skulle inte få visas, utom möjligen i böcker om konsthistoria. Och vi som är intresserade av film, t.ex von Triers filmer, ofta fyllda av sexuella skildringar, vilken typ av samhällsklimat skulle vi hamna i? Hur skulle en censurmyndighet kunna jämka samman extrema ståndpunkter? Svaret är att det skulle de inte kunna. De ska inte ens tillåtas försöka..

2) En situation som den som beskrivs i punkt 1 ovan skulle också strida mot den i ett demokratiskt samhälle självklara yttrandefriheten, och som en konsekvens leda till kraftiga och orimliga restriktioner inom vissa yrken, eftersom både konstnärer och de som arbetar med t.ex reklam skulle riskera att drabbas av juridiska efterverkningar, om de ens vågade antyda sexualitet eller blott en naken människokropp på ett ”grafiskt och för samhällsmoralen oacceptabelt sätt” (citat från en tänkt porrkritiker.) Det skulle alltså även resultera i ett stort demokratiskt underskott.

3) Ett totalförbud mot pornografi skulle, förutom att ha ringa effekt på t.ex prostitution, endast tjäna de mörkermän som vill leda oss tillbaka till den tid så sexualitet, särskilt kvinnlig sådan, var belagd med skam-stämpel, och dit vill nog få av oss igen, inte ens de som kanske ändå upprörs över pornografins avarter och sunkiga undervegetation.

Ser jag då inga problem med pornografin, och i så fall, vad vill jag göra åt saken? Självklart finns det inom pornografin just den undervegetation av kriminalitet, prostitution, drogmissbruk och trafficking som aggressivt ska stävjas, och inte ges moralisk legitimitet på något sätt, då det handlar om starka gruppers utnyttjande av svaga. Men invändningarna mot ett förbud kvarstår. Jag ser hellre då att ett kraftfullt utökat internationellt polissamarbete sätts in, gärna tillsammans med motsvarande socio-ekonomiska åtgärder, för att minimera t.ex prostitution, än att yttrandefriheten skall tvingas ta ytterligare ett steg bakåt, vilket ändå bara resulterar i en tom gest, då det jag kallar undervegetationen på intet sätt skulle upplösas genom att pornografin försvann.

Yttrandefrihet och tolerans

8244619_origBild (©) Lars Vilks

Yttrandefrihet har kommit att stå mycket i fokus de senaste åren. Med hänvisning till ”nyanländas” känslor (tydligen är nyanlända känsligare än andra, vilket i dagens makabra samhällsklimat torde kunna betraktas som ett rasistiskt påstående, men jag låter det passera) så har denna hörnsten inom demokratin blivit föremål för diskussion och till och med ifrågasättande, inte bara i Sverige utan även ute på kontinenten, fast där kan man i skrivande stund ana en återgång till ett sundare förhållningssätt till begreppet. Ord och ortsnamn som av olika skäl plötsligt anses anstötliga får inte längre användas, provokatörer som Lars Vilks, Dan Park och Elisabeth Ohlson Wallin har, från olika utgångspunkter, utsatts för häftiga angrepp som för bara något tiotal år sedan varit otänkbara, gallerior har attackerats och gallerister anhållits (i samband med Dan Parks utställning i juli 2014 på Galleri Rönnqvist & Rönnqvist i Malmö anhölls också, vid sidan av Dan Park själv, galleristen Henrik Rönnqvist för ”medverkan till hets mot folkgrupp,” och galleriet vandaliserades); Astrid Lindgren och klassiska folksagor redigeras och skrivs delvis om(!) för att passa bättre in i nutiden, och självutnämnda städare i kulturens korridorer plockar på eget bevåg bort t.ex Tintin-album som av olika skäl anses otidsenliga (man undrar förresten var gränsen för ”tidsenlig”  egentligen går: vid tjugo år, fem år, två år eller en vecka? Risken för personliga tolkningar av vad som är acceptabelt är uppenbar, och för en normalbegåvad människa förstås totalt oacceptabel) och en vämjelig hybrid av DDR och tidigt Nazi-Tyskland börjar tydligt ta form. Man hoppas att de berörda konstnärerna och galleristerna står på sig och inte böjer sig för yttrandefrihetens asätare, vilka likt jäst avföring väller ur kulturmarxismens och den politiska korrekthetens kollektiva ändtarmsöppning.

Att driva gäck med makten har i alla tider varit riskfyllt, men de senaste åren har det tillkommit en än mer obehaglig tendens, inom media självt: tendensen att tiga ihjäl opassande ämnen som skulle kunna underminera ”sanningar” som folk fått sig itutade under åratal, och att vildsint attackera de som kritiserar från ”fel” håll, och anses icke-lojala mot det nya sköna samhälle som ska tvingas på oss. Ett i praktiken  fungerande yrkesförbud har växt fram (se fallet med SVT:s tennisexpert Jan Gunnarsson, som efter att ha kritisera massinvandringen av somalier 2012 tvingades be alla om ursäkt, eljest skulle han fått  finna sig i att packa ihop), folk med ”tveksamma” åsikter utestängs från fackliga uppdrag, en tidigare hyllad journalist som Janne Josefsson kallas ”en samhällsfara” (av Fredrik Virtanen i Aftonbladet, september 2014) p.g.a. att han haft mage att  belysa en mindre lyckad sida av det nysvenska projektet, och en bedövande likstank påminnande om den från det gamla östblocket har börjat leta sig in i det svenska samhällsklimatet, om den inte rent av redan triumferat.

Ett särskilt för våra förhållanden anpassat doublespeak/doublethink (se George Orwells 1984) har setts födas och lever i skrivande stund i högönsklig välmåga. Särskilt känsliga ämnen är förstås, föga överraskande, invandring, förhållandet till EU, samt feminism, men kan i princip gälla vilket ämne som helst, som av olika officiella och inofficiella opinionsbildare anses känsligt. Detta representerar självklart en extremt farlig rörelse i tiden, vilken samexisterar med andra farliga rörelser, vilka leder bort från självklara begrepp som ett öppet och oinskränkt informationsflöde, absolut yttrandefrihet (inom både nyhetsmedia och konsten), samt majoritetens självklara rätt att i sitt eget land kunna utforma sin samtid och framtid, ohotad av grupper, vilka, utifrån sina utgångspunkter, önskar betona sin särarts rätt till samtids och framtidsformulering, ofta på majoritetens bekostnad.

Hela idéarvet efter liberalismen, Upplysningstiden och den franska revolutionen undermineras av dagliga uppvisningar i kulturrelativism (den farligaste av ismer, då den förnekar att det finns en de facto social och intellektuell utveckling framåt, från det primitiva till det mer utvecklade, och att vissa kulturer har höjt sig över grottstadiet, medan andra lever kvar där), och en till godhet förklädd, men i grunden fascistoid ”antirasism”(då den understöder hoten mot det fria ordet) trumpetas ut som brölandet från en psykotisk elefant. Och som en konsekvens av detta så ar den totala idiotin kunnat etablera sig i samhället. Och då har jag ännu inte ens berört hotet från jihadister och salafister, vilka likt ett muterat rabiesvirus sprider sin ondska över världen (dock beskrivs ibland även kritik av dessa monster som rasistisk, ännu ett flagrant exempel på våldtäkten av det svenska språket, torgfört av kulturrelativisternas stormtrupper, främst inom den s.k. autonoma vänstern.)

Kultursynen i Sverige har som en konsekvens genomgått en alarmerande omdaning, då allting numera ska omvärderas och ”problematiseras” (ett av dessa modeord som bör föras in i begreppet doublespeak), för att passa in i den kultur och värderelativism som landet för närvarande piskar sig blodigt med. Detta är emellertid starkt kontraproduktivt, då det blott resulterar i än mer motsträviga, surmulna medborgare, och det är ju lydiga medborgare, med ”korrekta” åsikter och värderingar, som eftersträvas. Jag vill ta tillfället i akt och påminna om de bokbål som entusiastiskt flammat runt om i världen under gångna tider, och som jag dessvärre ser en stor risk för även i Sverige. Ska rondellhunden och Tintin gemensamt brinna i Det Nya Sverige som, med värdigheten hos en köttätande bakterie, växer fram runt omkring oss? För det råder i Sverige idag en patologisk tolerans mot många gånger aggressivt intoleranta grupper, vilket riskerar att snabbt erodera och fräta sönder själva fundamentet för den demokratiska staten, och leda till ett oundvikligt kulturellt och socialt jordskred rätt ner i avgrunden. Denna utveckling måste hejdas. För  våra barn och barnbarns skull, om inte för vår egen.

Nej, vi måste tvärtom intensifiera kritiken av och driften med sådant som vi anser farligt, löjligt eller på annat sätt oacceptabelt, ty däri ligger vägen till sann liberalism och frigörelse. Med skärpa, saklighet och absolut auktoritet måste vi ta tillbaka den självklara rätten att starkt kritisera även sådant som andra finner ”heligt” och ”okränkbart”. I ett samhällsklimat som mer och mer påminner om en exploderad septiktank är det viktigt att behålla sin rakryggade värdighet. Eljest segrar mörkret.

 

Konsten och samhället

958026_orig

”Konstens uppgift är att vara vacker,” lär Edgar Allan Poe ha yttrat vid något tillfälle, och det är svårt att tänka sig ett rödare skynke för dagens kritikerkår, och säkert för åtskilliga konstnärer också, fastnaglade som många är vid idén om att konstens uppgift är att vara en spegling av samtiden, gärna med röda eller åtminstone blekrosa förtecken (nu använder jag begreppet ”konstnär” i vidast möjliga bemärkelse), vilket förstås ofta förringar konstens estetiska dimension till förmån för en helt och hållet innehålls-fokuserad sådan.

”Konstens uppgift är att vara samtidskritisk och politisk,” lär således majoriteten svenska kritiker och kulturarbetare glatt trumpeta, och det är svårt att tänka sig ett rödare skynke för mig, då jag alldeles särskilt avskyr agitatorisk plakatkonst, oavsett ideologisk färg, som ofta saknar all estetisk målsättning till förmån för ”realism” (som filmälskare minns jag med fasa 60 och 70-talens socialrealistiska filmer, där enda behållningen oftast var en malplacerad sexscen, gärna i grådaskig förortsmiljö, och med brännvinet på bordet, för med tidens sociala patos följde också, som grädde på pulvermoset, tidens sexuella revolution.) Min teori är dock att det faktiskt går att vara samhällstillvänd och estetiskt medveten samtidigt, något som många inom ’68-generationen och dess förgreningar i dagens kulturliv dessvärre missat, åtminstone i Sverige. Andra länder kan jag dessvärre inte uttala mig om med någon större sakkunskap.

Alltså två diametralt motsatta synsätt på konstens roll i samhället, vilka ofta hamnar i vildsint konflikt (vilket i och för sig kan vara stimulerande) och sällan leder till någon mera intressant hybridisering. Dessutom är kritikerns officiella roll alldeles för stor, och har många gånger, kanske särskilt i det förgångna, lett till krossade karriärer och drömmar, och det oavsett om den individuelle kritikern ens ställt sig själv frågan: estetik eller politik?

Vad är det då som vi borde kunna enas om, enligt mitt sätt att se på saken? Det är faktiskt tämligen enkelt egentligen, särskilt utifrån ett demokratiskt och humanistiskt perspektiv: det måste vara upp till den enskilde konstnären att bestämma vad som är viktigast: samtidskritik eller ett emotionellt/estetiskt förhållningssätt till konsten och den kreativa processen, och det utan att behöva utstå ideologisk hudflängning från mer eller mindre rabiata kollegor och/eller press.

Den kreativa ådran är något vi föds med, en gåva unik för människan (så vitt vi vet i alla fall), och att söka styra upp den i ena eller andra ideologiska riktningen är ett direkt övergrepp både mot den enskilde utövaren och mottagaren, samt en begränsning av det konstnärliga uttrycket som borde ge varje tänkande människa, denna utrotningshotade art, själslig halsbränna.

Politisk styrning av konsten, oavsett om den utgår från staten eller från representanter för det förment ”progressiva” kulturetablissemanget, är totalt oacceptabel och dessutom kontraproduktiv, om man önskar att konsten skall överleva den aktuella konstnärens förmodade livslängd, eftersom politisk/samtidskritisk konst tenderar att snabbt dateras, och bli rätt ointressant för de efterlevande. Detta sista är naturligtvis ingen anledning att inte vara samhällstillvänd om man så önskar, utan mera en observation av att politiserad samtidskonst tenderar att rätt fort bli inaktuell och därför mindre intressant.

På samma sätt är en uttalad kommersialisering av konsten, och en därmed följande likriktning och rädsla att ta risker, lika illa. Inte minst inom populärmusiken har vi under många år sett denna likriktning, denna tendens att använda minsta gemensamma nämnare om och om igen. För varje Frank Zappa får vi tjugo pojkband eller någon nyfödd operatrio som med det enklaste av utbud söker största möjliga publik. Jag säger inte att det inte kan finnas genuin talang och kreativitet hos dessa människor (vore dumt att påstå det om den numera avsomnade trion Domingo, Carrera och Pavarotti till exempel), men faktum kvarstår: det finns mindre pengar att hämta hos ”svår” och ”utmanande” musik än hos den som härjar bland topplistorna.

Detta borde inte vara ett särskilt kontroversiellt påstående.

Summa summarum: all styrning av konst och kulturliv är av ondo, och skall bekämpas, oavsett ideologisk färg hos de som söker styra. Det är till syvende och sist alltid den enskilde kulturutövaren, och mottagaren, som ska bestämma vad han eller hon vill utforska inom kulturen. Och i en idealisk värld borde vi kunna slippa den här ständiga bataljen mellan ”hög” och ”låg,” ”folklig” kontra ”elitistisk,” ”samtidskritisk” mot ”estetisk,” men nu lever vi dessvärre inte i en idealisk värld, utan i en värld där den enskildes smak ständigt ifrågasätts, mer eller mindre underförstått, och det både från höger och vänster, numera dessutom i ohelig allians med diverse obehagliga religiösa rörelser i tiden. Särskilt det sistnämnda är, ur yttrandefrihetsperspektiv, extremt alarmerande.

Det är alltså upp till er själva att ifrågasätta detta ständiga ifrågasättande. Och välja era egna favoritutövare i alla de sköna konsterna, ad infinitum! Men om jag får tillåta mig lite egen ”styrning,” så ser jag gärna att ni ger ett särskilt stöd till de konstutövare som under det tidiga 2000-talet i olika sammanhang drabbats av den ylande censur-mobben.

Friheten att välja, i alla sammanhang, är er absoluta födslorätt. Låt ingen försöka lura i er något annat, vare sig de bär turban, kostym eller palestinasjal. 

Sexualiseringen av det offentliga rummet

6138960

Många har de senaste åren högljutt börjat ondgöra sig över vad som i debatten kommit att kallas sexualiseringen av det offentliga rummet, alltså bilder, främst reklambilder, där mer eller mindre lättklädda människor, huvudsakligen damer, möter oss med glada budskap om något nytt plagg, eller pryl, som vi inte vetat om att vi saknat. Dessa bilder möter oss i shoppingcentra, på gator och torg, i tunnelbanorna, i TV-rutan, på biodukarna, ja, snart sagt överallt (kyrkorummet är ännu så länge fredat, men vem vet..) Man kan förstås göra sig lustig över den nymornade moralism som kan skönjas i en del av de här klagomålen, men det finns också en allvarligare sida av fenomenet, ett som borde oroa både seriösa feminister (jo, det finns sådana) och de som fruktar att denna nymoralism leder till en återgång till forna tiders kropp och sexualfientlighet. Det är ju höjt över alla tvivel att reklamspråket markant har sexualiserats; sex säljer, och särskilt kvinnokroppen. Så har det nog alltid varit, även om den öppna sexualiteten förstås är en modern företeelse. Men det finns numera också ytterst tveksamma och rent av alarmerande aspekter av det här fenomenet. Reklamestetik som öppet flörtar med mer eller mindre antydda våldtäktstablåer, som den uppmärksammade och starkt kritiserade bilden från Dolce & Gabbana ovan ((©) 2007), eller med könsrollsstereotyper så orimliga att t.o.m. en stockkonservativ pingstpastor skulle reagera, är tyvärr en trend som kastar en svart skugga över hela reklambranschen. Våldtäkt och/eller annan typ av sexuellt tvång är inte coolt eller häftigt, men samtidigt finns det onekligen en kittlande lockelse hos många inför sadomasochistiskt inspirerade bilder och budskap (vilket inte minst succén för E.L. James’ romaner visar), så att reklamvärlden skulle kunna undgå den sortens estetik var förstås osannolikt.

Det tveksamma i ovanstående bild är inte dess sexuella natur i sig, utan att kvinnan här används som ett värnlöst objekt för en starkt antydd manlig aggressivitet (därom behöver vi inte tvista, det är skriande uppenbart), utan att själv ha valt sin roll, och därigenom bagatelliseras en potentiell våldtäktssituation, inte minst genom att samtidigt kopplas samman med en produkt som vi förhoppningsvis upplever som njutbar. Man kan med lite god vilja tolka kvinnans position och ansiktsuttryck som att hon är med på det hela, men det finns en otydlighet i upplägget som gör att våldtäktsassociationen svårligen kan undvikas, vilket gör bilden moraliskt tveksam. Om kvinnan däremot varit uppenbart med i leken, eller om det varit hon som haft den aggressiva rollen, och männen med entusiasm svepts med, så hade bilden haft en betydligt mer positiv laddning, och inte som nu framburit ett obehagligt budskap om hur kvinnor ska/vill bli behandlade. Den här typen av sexualiserad reklam, oavsett var den dyker upp, är extremt olycklig då den exponerar särskilt unga män, som per definition är osäkra i sin sexuella identitet, för en minst sagt tveksam sexuell förebild.

Om man sedan betraktar uppkomsten av ett annat fenomen, vuxenkläder för småbarn, t.ex bikinis (bilden nedan (©) Sofies Underwear) och bilder av dessa ”små vuxna” i mer eller mindre utmanade poser, så grips man av en våldsam vanmakt över den totalt oacceptabla sexualiseringen av barn, ett tecken på att även pedofil-anspelningar, om än oavsiktliga, är något som vi kan komma att få se mera av, om vi inte med eftertryck säger ifrån. Detta är inte moralism, detta är att skydda barn från ett psykologiskt övergrepp. Jo, barn tycker det är roligt att klä ut sig, och det ska de fortsätta med, men vi har säkert alla sett bilder som fått det så populära engelska uttrycket what the fuck? att poppa upp i huvudet. Om inte i Sverige så annorstädes, för detta är ett internationellt fenomen, och ingenstans är objektifieringen av barn så uttalad som i reklamens förlovade land USA. Och skönhetstävlingar för barn, där telningarna hetsas till tårar, har vi väl sett scener ifrån lite till mans? Vad man känner inför det? Ett frustrerat raseri skulle jag vilja påstå.

Jag vill å det starkaste betona att jag på intet sätt anklagar webbsidan Sofies Underwear för att medvetet förleda, eller ens vara i framkanten av sexualiseringen av barn, men bilden är ändå ett bra exempel på det groteska i att exploatera idén om ”det vuxna barnet,” och det oavsett om de står att finna i det offentliga rummet eller bara på reklamsajter. Det är modeskaparna och inte detaljisterna (i 8 fall av 10) som skall ställas till svars (om nu någon ska ställas till svars, men det är en annan fråga).

Huvudfrågan måste bli om det uppväxande släktet överhuvudtaget alltid mår så bra av att exponeras för nakenhet i tid och otid, även om det är i mer oskyldiga former än exemplet med Dolce & Gabbana. Nu låter jag förstås som en moralist från Martin Luthers tid, vilket de som känner mig mycket väl vet att jag inte är, tvärtom, men kan vi verkligen vara säkra på att en skruvad bild av sexualitet inte kan leda till en snedvriden emotionell utveckling hos små människor, om de hela tiden utsätts för något de inte kan hantera eller ens förstå? Och i ett samhällsklimat där pedofiler tycks föröka sig genom delning är det ännu mindre ansvarsfullt att prångla ut sexuella budskap som kan vara krångliga att ha distans till.

Det är barn vi talar om, de före 11-12 års ålder.

Vi får dock se upp så att vi inte hamnar i en situation där alla former av sexualitet skall avskiljas från reklamen eller det offentliga rummet. Sexualitet är en fundamental del av det mänskliga, men just därför måste det förhindras från att vulgariseras på grund av snöd vinning. Låt åtminstone den sexuellt laddade reklamen bli mindre framträdande i miljöer där barn ofta vistas. Är det en orimlig begäran? Och låt oss framför allt slippa reklam som framställer barn som små vuxna, med utmanade poser och putande läppar (bilden nedan är långt ifrån bland de värsta, långt ifrån).

Bilderna ovan och nedan är glasklara exempel på en huvudlös utveckling som i förlängningen riskerar att gravt vulgarisera och åter-demonisera den fantastiska kraft som sexualiteten är, och skall vara, för unga vuxna och vuxna. Låt barnen vara barn, istället för att formas till groteska sexobjekt i händerna på omoraliska gurus inom mode och reklambranschen.

2028902

Europeiska Unionen: ett nytt Titanic?

5203105_orig

Minns ni tiden när EU framställdes som det bästa som hänt mänskligheten sedan Jesus utlovade evigt liv till de troende? Minns ni när EU sa sig stå för fred och frihet, utveckling och ett samförstånd lika evigt som det liv Jesus utlovat? Minns ni när den gemensamma valutan också den presenterades som en motsvarighet till löftet om frälsning, och att ett Nej i den svenska folkomröstningen i princip skulle leda till en ekonomisk kollaps? Det fanns, och finns alltjämt, ett väckelseliknande drag hos EU-lojalisterna, när deras framställning av EU som lösningen på alla problem var som hetast, samt ett starkt, närmast narcissistiskt understrykande av den egna förträffligheten. Alla som tycker annorlunda är antingen onda eller förledda av svurna fiender till fred och frihet. Den religiöst färgade självhävdelsen kändes redan i ett tidigt skede skrämmande i sin totala avsaknad av verklighetsförankring, blind inför risken av en utveckling mot ett nytt Sovjet (måhända inte ekonomiskt, men väl strukturellt) och insikten av att alla unioner genom historien varat blott en tid, för att sedan försvinna. Idag, med facit i hand, kan jag, en tidig skeptiker, bara säga (och inte utan viss skadeglädje, det ska erkännas), ”vad var det vi sa?”

Fast inte ens jag trodde nog att utförslöpan skulle visa sig snabbt!!

Den Europeiska Unionen, som sa sig inte sträva mot ett Europas Förenta Stater, som inte skulle lägga sig i och detaljstyra människors vardag, har rört sig i exakt motsatt riktning, mot ett Europas Förenta Stater, mot överstatlighet och mot en alltmer imbecill detaljstyrning (som skulle vara skrattretande om inte dess logiska slutstation vore så skrämmande) och, särskilt under 2012-2013 års pågående ekonomiska kris, visat en rent fascistoid hänsynslöshet gentemot de av skuldsättning mest drabbade länderna, främst Grekland, samtidigt som man alltjämt fullständigt ignorerar eurons skuld i det hela, främst då via de uppenbart ojämna ekonomiska förutsättningarna för olika delar av kontinenten, vilka gjort euron kontraproduktiv. Löftena (de som ej skola svika) visade sig vara blott ett luftslott, tomt på innehåll, och nu visar EU upp ett helt annat ansikte, ett som vi Nej-sägare redan från början varnade för. Så har t.ex José Manuel Barroso (bilden ovan, fotograf okänd), f.n. (2013) europeiska kommissionens ordförande, vid ett flertal tillfällen, särskilt under 2012, på ett obehagligt och starkt elitistiskt sätt, talat sig varm för en bankunion, ett närmande mellan staterna med full överstatlighet som mål, och gemensamma skatter, samt, utan att rodna, uttalat öppet förakt för de länder vilka, likt Storbritannien, uttalat stark kritik mot unionens nuvarande utveckling och tveksamma målsättning, och i förlängningen en önskan om att lämna åtminstone eurosamarbetet.

Britterna, som för övrigt, i Nigel Farage, ledare för det nya och starkt EU-kritiska United Kingdom Independence Party, fått en partiledare som är både intelligent, saklig och oerhört skarp, ska dessutom ha en folkomröstning om själva EU-medlemskapet 2015 eller 2016. Man kan lätt föreställa sig vilken oro som finns inför utfallet av den omröstningen, inte minst efter utgången av valet till Europaparlamentet 2014, vilket resulterade i en jätteframgång för mycket EU och invandringskritiska partier runt om på kontinenten. Ett brittiskt utträde ur unionen skulle förstås sannolikt vara dödsstöten för densamma, och det är svårt att riktigt se hur entusiasterna skulle komma att svara på en sådan utveckling.

Den folkliga entusiasmen för euron och EU är nere på rekordlåga nivåer, inte minst i Sverige, för EU-projektet visar idag upp de sämsta sidorna hos både höger och vänsterutopister; den hänsynslösa behandlingen av främst Grekland visar upp nyliberalismens och bankväldets mest ondskefulla känslokyla, medan överstatlighets-visionen är vänsterutopisternas våta dröm. Lägg till detta en exploderande kriminalitet till följd av de öppna gränsernas idioti, tulltjänstemän med bakbundna händer, samt en inadekvat samordning av polisverksamheten som man skrytsamt utlovat i decennier, och vi ser ett nytt Titanic framför oss, ett som förstås aldrig skulle ha sjösatts, och av löftena (de som ej skola svika) blev det just inte särskilt mycket.

EU blev både ett nytt Titanic och sitt eget isberg.

Hoppas livbåtarna den här gången är lätt åtkomliga.

Illustratör okänd

Illustratör okänd

TV-reklam, media och infantiliseringen av båda

8818041_orig

Första gången jag på allvar blev medveten om TV-reklamens destruktiva potential var när TV4 började göra reklam för Let’s Dance, genom att, mitt under ett pågående program, utan tanke på att det kanske fanns de som ville spela in, och behålla, programmet, under några sekunder lägga in en liten logga med en dansande kvinna i bildrutans ena hörn. Det var förvisso inte reklam för någon annans produkt, men redan då insåg jag något som sedan bekräftats med odören hos ett läckande kloakrör, att reklam under pågående program är lika upplyftande som obedövad rotfyllning, och under den tid som gått, då mina värsta farhågor dessutom bekräftats, så har min irritation övergått till ett totalt avståndstagande, vilket också var en av orsakerna till att jag till sist sa upp mitt Boxer abonnemang.

Jag ser helt enkelt inte på TV längre.

För vilken normalt funtad människa kan i längden ta till sig program som, möjligen med Jack The Ripper som förebild, strimlats i så många bitar som det överhuvudtaget är möjligt, allt för att göra reklam för produkter vars nödvändighet många gånger starkt kan ifrågasättas? Lägg till detta hysteriskt skrikande programledare, samt mobbing eller förnedringsprogram, så kanske man bättre förstår varför jag idag nästan helt övergett mediet. Brittiska deckare är i stort sett det enda jag klarar av att se, men dessvärre så går även några av dessa i det av reklam skändade TV4, dessutom ofta med en vanvettigt irriterande ojämn spridning i tiden, eftersom andra för mänskligheten viktiga program, som Idol, under vissa veckor läggs på samma tid som den deckare man nyss startat upp, vilket, i alla fall enligt mitt sätt att se saken, vittnar om ett förakt för tittarna, lika stort som mitt förakt för mediet. Man frestas ibland fråga sig om inte de som tablålägger dessa kanaler egentligen kanske har en dold, fientlig agenda gentemot mediet, och avser att skapa så mycket irritation som möjligt?

Jag vet att Lennart Hylands generation inte kommer tillbaka, och svårligen skulle kunnat hävda sig idag, men att talanglösa losers som Filip & Fredrik ges ovationer för innovativt skapande inom TV-mediet säger väl det mesta (jag tycker bara de är fjantiga och infantila, men det må vara en smaksak). Slutsatsen måste ändå bli, efter allt raljerande, att kommersialiseringen av TV och radio inte på något sätt har förbättrat programutbudet, det har bara lett till förflackning, fragmentering och extrem fördumning. Jag letar förgäves efter en enda ljusglimt i mörkret men finner inget. Kanske har jag missat något eftersom jag inte längre tittar. Jag vet heller inte hur t.ex den brittiska kommersiella TV:n lägger upp sina reklamblock, mellan eller under programmen, men allt jag vet är att den svenska (läs amerikanska) modellen i det här fallet lett till att man tappat åtminstone en tittare, nämligen undertecknad, och förhoppningsvis ännu flera.

Jag känner idag endast en gränslös avsky inför medielandskapet, dess gap och hysteri, dess vildvuxna omognad och totala brist på nyanser. Jag har i princip inget emot reklamblock mellan program, men att splittra upp ett pågående program i så många block som möjligt liknar mest ett avbrutet samlag, och i längden är en dylik programstruktur oacceptabel. I USA lär reklam-hatet ha nått apokalyptiska proportioner, en allmän trötthet på mediefragmenteringen kan skönjas, och inspelningstekniker som automatiskt sorterar bort reklam har utvecklats. Att detta skulle leda till en faktisk minskning av reklamen är väl att hoppas på för mycket, men den dagen som sponsorer märker att reklamen driver bort potentiella köpare istället för tvärtom, då kan vi hoppas på en förbättring. Tyvärr är nog den dagen rätt avlägsen, inte minst i Sverige, så vi lär få stå ut med eländet under överskådlig tid.

Utom jag. För jag bojkottar skiten.

Effektivt.

Foto (©) Daniel Jordah

Foto (©) Daniel Jordah

Feminismens Tragiska Självutplåning

2000-talets svenska feminism har fått ett groteskt förvridet ansikte jämfört med mot hur det såg ut för 20-25 år sedan. Då handlade feminism om handfasta rättvisekrav som lika lön för lika arbete, rätten till dagis och andra praktiska frågor som rörde kvinnors rätt att kunna förverkliga sig själva, utveckla sina potentialer, och vara ekonomiskt oberoende. Ställningstagande mot sexuellt våld och avarter inom pornografin låg också framkanten på den feministiska kampen. De extrema feministerna, som tog sitt avstamp i bisarrt könsförnekande, alltså idén om att kön egentligen inte finns annat än som uppenbara anatomiska differenser, fanns främst i USA, även om rödstrumpor och deras efterföljare i Sverige förvisso även de med stor entusiasm hävdat Simone de Beauvoirs missförstådda tes att begreppet kön blott är en social konstruktion, ett missförstånd som kom sig av att hennes bok ”Det Andra Könet” publicerats förkortad, och där den opublicerade delen betonade att det som åsyftades var den sociala könsuppdelningen, en förvisso artificiell konstruktion som använts som ursäkt för diverse orättvisor, men inget annat.

Idag har denna extremfeminism i stort sett försvunnit från USA, där feminister tvärtom istället betonar könsskillnader som något positivt, och något som skall bejakas, samtidigt som de klassiska kraven alltjämt består. I Sverige har dessvärre genus-extremism tagit initiativet; vi har fått, parallellt med det relativiserade kulturbegreppet, en närmast psykotisk feminism, som hävdar könets faktiska obefintlighet, som hävdar att artificiella ord som ”hen” skall befrämja uppluckring av sociala, icke-kreativa könsroller och leda till någon sorts slutgiltig jämlikhet (vad den egentligen består i är alltjämt höljt i dunkel), och som går i taket när någon vågar andas att män och kvinnor kanske har olika läggning i vissa sammanhang, nedärvda efter årmiljoner av anpassning till vissa givna realiteter i naturen. Journalisten Janne Josefsson gick ut 2013, efter en särskilt hetsig debatt, och kallade delar av feminismen rent fascistisk, alltså antiintellektuell, aggressivt demagogisk och i allt väsentligt i avsaknad av sjukdomsinsikt. Klart är att resonemang med dessa individer är som att diskutera evolution med en kreationist. Det finns ingen grund för samtal, skyttegravarna är grävda och det meningslösa kriget kan fortsätta.

I en mörknande tid när abortmotstånd och sexuellt våld tycks bli alltmer populärt, inte minst som en konsekvens av den kriminellt oansvariga uppluckringen och relativiseringen av begreppet ”kultur” som nämns i en annan text nedan, och en stark och enad kvinnofront borde bejakas, så går istället genus-fascisterna (troligtvis som ett led i en befängd form av ”antirasism) i säng med en nazistisk, nihilistisk döds och blodskult från Mellanöstern, och bestämmer sig för att den ska ges företräde framför liberalism och arvet efter Upplysningstiden, vilket lett till en post-demokratiskt kretinism som vältrar sig i kultur och värderelativism, vilket förstås i förlängningen öppnar upp för ett medeltida barbari och ett Europa i ruiner.

8127477_orig

Kvinnor och män alieneras istället av den verklighetsfrämmande extremismen, ofta länkad till personer långt ut på vänsterkanten, för mig symboliserad av Gudrun Schyman och hennes extrema sekt, Feministiskt Alternativ, som inte har ryggrad ens att erkänna existensen av ett kulturellt betingat kvinnoförtryck, exemplifierat av begreppet ”hedersvåld,” ett gigantiskt svek inte minst mot de invandrarkvinnor som desperat försöker finna solidaritet hos sina svenska medsystrar, men som ofta får se sig betraktade som ”fienden” då de kritiserat Fi:s hållning, och dessutom har de själva hamnat i djup splittring under 2013, efter en inflammerad debatt kring hur man ska bemöta den uppenbara heders-problematiken. Personligen så anser jag att det är lika illa att förneka hederskultur som Förintelsen, i alla fall intellektuellt.

4171608_orig

Samtidigt så mötte en modig kvinna som Nyamko Sabuni, som under sin ministertid agerade för att kvinnor från verkligt kvinnofientliga miljöer skulle få en rimlig möjlighet att förverkliga sig själva, mothugg och motstånd. Jag vet inte om hon kallats rasist, något som alla som andas kritik mot kulturrelativisering får utstå, men det skulle inte förvåna mig. Sabuni, som för mig var en verklig feminist, fick kliva tillbaka till förmån för demagoger och kulturmarxister, lika tomma på lösningar som på vettiga argument. ”Hat” kallar de all kritik mot sin världsbild, även då den framförs på ett respektfullt och ansvarsfullt sätt.

Att dessa extremister i vad som förefaller vara en sorts paradoxal dödslängtan vurmar för grupper med kvinnohatet som främsta kännemärke, samtidigt som de påstår sig bekämpa ”de patriarkala strukturerna,” får väl ses som det ultimata underkännandet av vår tids feminism. Att gå i säng med Satan själv brukar inte vara vägen till frälsning, om jag får tillåta mig ett religiöst färgat språkbruk. Ett exempel, också det från 2013 (det var mycket som hände det året) var debaclet kring socialdemokratin och Omar Mustafa, och det gatlopp som särskilt vissa muslimska feminister fick löpa, genom sin häftiga kritik av att denne förmodade islamist gavs en framstående plats inom partiet, vilket senare som bekant ledde till en våldsam debatt inom både partiet och media, och som slutade med att Mustafa fick gå. Att två sorters extremism, den feministiska och den islamistiska, gör gemensam sak mot frihetliga och liberala krafter (nu menar jag inte nyliberala, utan klassiskt liberala) är en utveckling som jag tror ingen kunnat förutse. Detta hybridmonster saknar all historisk motsvarighet, och går dessvärre igen även inom delar av den borgerliga feministsfären. Idioti har som bekant en tendens att smitta.

Dessvärre har jag svårt att se en snar utväg ur detta inferno av moraliskt och etiskt  kaos. Den kollektiva avsugningen mellan å ena sidan idiot-liberalism och extremvänstern (där stora delar av feminismen idag befinner sig) och islam å den andra leder oss mot Helvetet, och under 2013 fick vi se tre skrämmande exempel på hur erosion av tidigare självklara värderingar leder till en kultur och värderelativism vilken på sikt riskerar att metastasera till ren värdenihilism.

Exempel 1: Socialantropologen Sara Johnsdotter uttryckte (i UR 3/7-2013, liksom i sin doktorsavhandling från 2002) att kvinnlig omskärelse inte nödvändigtvis behöver vara så farlig, och rent av kan uppleva som njutbar. Även socialstyrelsen (2005) och RFSU:s tidskrift Ottar (2011) ”problematiserade” begreppet och sökte finna andra ord för det, ord som var mindre negativt värdeladdade, allt för att inte verka kulturellt överlägsna (lite som att kalla Förintelsen för något annat än vad det var, för att inte stöta sig med nynazister). Förvisso fick inte detta makabra uttalande stå helt oemotsagt, men det landsomfattande ramaskri man kunnat förvänta sig uteblev av någon anledning. Kanske har man börjat vänja sig vid värde-erosion som fenomen?

Exempel 2: det groteska ”hijab-uppropet” i augusti, när flera kända personer, bland dem ett antal politiker (t.ex Gudrun Schyman, föga överraskande, samt Veronika Palm och Åsa Romson) efter en påstådd attack mot en muslimsk kvinna, under en dag iklädde sig den muslimska huvudbonaden hijab, som ”solidaritetshandling” med offret (som fått sin huvudduk avsliten och huvudet dunkat antingen i marken eller i sin bil, uppgifterna gick isär, och fallet avskrevs sedan av polisen som ett internt familjebråk). Plötsligt var inte hijab längre den självklara symbol för ”patriarkalt strukturellt förtryck” (normalt ett favorituttryck bland feminister) som den varit bara några månader tidigare. Man undrar stillsamt vad som hade hänt om offret varit iklädd burka istället, och fått den söndersliten. Av någon anledning vill jag inte fullfölja den tankegången. Den potentiella möjligheten av att få se Åsa Romson iklädd burka inne i riksdagshuset ger mig apokalyptiska associationer.

Exempel 3, och kanske det allvarligaste, var när förste vice talman Susanne Eberstein (S) i december 2013, helt på eget bevåg, plockade bort en tavla från gästmatsalen i Riksdagshuset, en tavla som hängt där i 30 år utan att väcka anstöt. Det var G. E. Schröders 1700-talsmålning Juno, en allegori över elementen luft och eld (gestaltade som kvinnor med bar överkropp) som plötsligt var problematisk. Eberstein hävdade att främst feministiska motiv låg bakom, men ochså ”hänsyn till gästande dignitärer från t.ex muslimska länder” (nu var vi där igen, kryperiet inför intoleranta krafter, se text om yttrandefrihet). Som rättrogen (läs fundamentalistisk och extremistisk) feminist tar hon alltså avstånd från kvinnobröst i konstverk från 1700-talet. Ett konstverk helt utan pornografiska intentioner väcker alltså i nådens år 2013 anstöt i Sverige, bland socialdemokratiska politiker, de som en gång i tiden gick i bräschen för yttrandefrihet och demokrati. Vad blir nästa logiska steg i den här förfärande spiralen av ondska? Övermålning av nakna kroppar hos Rubens och El Greco? Bannlysning av Dali? Vilka muséer och konstsalonger kommer i morgon att få sina verk bortplockade i islams och feminismens namn? I ett civiliserat land, t.ex Frankrike, skulle ett dylikt övergrepp bemötts med ett hånskratt, och förvisso bemöttes tilltaget hånfullt i vissa tidningar, men långt ifrån med tillräcklig emfas. Vad som i värsta fall kan vara begynnelsen på en veritabel kulturförintelse måste fördömas i skarpa och offentliga ordalag som fullständigt oacceptabla och ovärdiga en demokratisk nation år 2013.

Att betrakta den här utvecklingen är som att se gamla kloakledningar vittra sönder och släppa ut sitt innehåll, vilket muterat och börjat röra på sig, som varfyllda bölder med rudimentär intelligens. Likt blödande och illaluktande metastaser sprider de sitt bubblande slem över en alltmer undrande populas, vars brist på ryggrad börjar likna något som Dali eller Fuseli kunnat skapa efter en sällsynt obehaglig drömperiod. Följer man debatten på nätet mellan genus-fascister och kulturmarxister å ena sidan, och en alltmer aggressiv motståndarsida å den andra, så får man lätt bilden av en samling rabiessmittade gnuer, för motståndarna klarar inte av att se skillnaden mellan en seriös feminist (åh, Gud, var är ni någonstans?) och de ”feminister” som alltså blivit censurivrarnas och de antidemokratiska strömningarnas främsta vapendragare. Lägg till detta ett infekterat och alltmer repressivt debattklimat rent allmänt (ett som skulle gjort Orwell och Solzjenitsyn förfärade) och tragiken blir uppenbar. De rättigheter som kvinnor tillkämpat sig under ett drygt sekel riskerar att sopas bort under loppet av en enda generation. Sveriges alla kvinnor, oavsett bakgrund, är de största förlorarna i denna tragikomiska utveckling. Och det är också därför som alla dessa manifestationer mot det ena och för det andra har samma värde som en gång Hitlers löfte till Chamberlain om ”fred i vår tid.”  

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.